Dagen började med samma ångest som gårdagen slutade med. Ångest svart som natten och tung som bly.
Jag trodde jag skulle förlora min soulmate, men soulmates förlorar man inte dem pratar man med och eftersom man e soulmates så förstår man varandra.
Min morfar har fått en hjärtinfarkt. Men han lever och han är vaken.
I goda vänners sällskap och skratt tills tårarna rinner så lättar ångesten. Det mörka blir ljust och det tunga blir lätt och jag inser att även om jag inte känner att jag har en anledning till att fortsätta andas så måste jag ju göra det för deras skull för jag kan inte tvinga på dem smärta bara för att jag inte orkar mer..
Därför måste jag faktiskt kämpa vidare. Om inte för mig själv så för dem jag älskar och som ställt upp för mig och som älskar mig.

Jag kanske kan vinna över panikattacker men inte över ångesten..
Ångesten är för stark och för stor och jag för liten och svag. Det känns som att den tar över mig den är snart inte bara en del av mig snart är den allt jag är. Tanken skrämmer mig.
Jag vill inte vara ångest, jag vill inte tvivla på om jag verkligen vill leva!
Jag vill vilja leva!
Jag vill må bra!
Än så länge finns det ljusa stunder och dem ljusa stunderna är riktigt ljusa men dem stunderna som är lite mörkare har också blivit allt mörkare och jag vet inte längre hur jag ska hantera dem stunderna. Hur jag ska tackla det mörka..
Jag vill inte vara med åh leka mer! Jag vill inte!

Jag panikar! Jag sitter mitt i klassrummet bland alla mina klasskamrater och panikar.. Mitt hjärta slår så hårt att jag kan känna det i bröstkorgen och det är tungt att andas men jag kämpar för att hålla andningen jämn. Jag skakar jag mår illa och jag vill bara gråta och skrika men jag gör inte det jag bara sitter här och känner paniken men jag låter den inte synas inte märkas. Är det det här som är att kontrollera panikattacker? Isf vill kg inte vara med längre