En ångest fri jul <3
Jag fick en ångest fri jul med hel släkten på alla sidor!
Visar därför upp en bild på mej och de tre små ljuva <3
Anbud+Accept=Avtal
Jag tror det största problemet med min panikångest är att jag inte riktigt accepterar att jag har den. Asså jag vet ju att jag har den och att den tar upp en ganska stor del av mej just nu. Men det är inte riktigt samma sak som att acceptera den.
Jag jämför det med när jag gick en kurs i avtalsrätt. Min kropp har gett ett anbud och om jag då accepterar det anbudet har vi ingått ett avtal och då kommer jag inte undan! Men om jag fortsätter att ge nya anbud som att låsa in mej på skoltoaletterna eller bada en timme varje kväll för att inte accepta så har inget avtal ingåtts!
Jag vet att det låter krångligt men på nåt sätt är det så här jag tänker..
Jag vet dock att om jag faktiskt acceptar anbuden kommer så småningom avtalet att gå ut.
Jag har bara inte kommit på hur jag ska göra det än..
Rond 1!
Kära ångest idag tänker jag brottas med dej! Och jag tänker INTE låta dej vinna.
Det var fest här igår. Det är alltid lite konstigt dagen efter man haft fest för lägenheten känns inte riktigt som hemma. Den känns lite främmande på nå sätt. Vet inte om de beror på alla främmande människor som varit här.,
Kvällen slutade inte så bra. Stockholms hem ringde på dörren och sa att jag skulle stänga av musiken och säga åt mina gäster att gå hem för mina grannar ville sova.
Jag gjorde som dem sa på en gång men gick total panik ju! Tur att det fanns några eldsjälar som ville stanna med mej och förhindra den panikattack som var på gång.
Sen blev jag lite ledsen eftersom jag skrivit lappar till mina grannar och sagt att dem fick komma och klaga om det blev för mkt... Men det var de ju ingen som gjorde.
Ja de blev lite mkt kaos igår så blir nog inga hemmafester på ett tag..
I och med detta kaos så är ångest nivån ganska hög idag men idag tänker jag bara inte låta den vinna! Idag tänker jag fan brottas lite!
Så kära ångest låt första ronden börja
Ångesten.. Du tror du kan överlista de
Sitter på skoltoaletten med ångest klumpen i bröstkorgen.
Den dyker alltid upp när man minst anar det. När man Lixom tror att man har en bra dag. Jag panikar inte jag bara känner ångesten ta över bröstkorgen och sen sprida sig ner till magen.
Min största rädsla när ångesten kommer krypande är inte själva ångestattacken utan hur jag betér mej när det slår till. Att jag betér mej konstigt och att folk då ska tycka att jag är konstig eller rentav jobbig. Det jag är absolut mest rädd för är att någon nån gång ska säga: "nej vi kan inte ta med My för hon kommer bara att få en ångestattack."
Jag trodde att jag lärt mej hantera det men jag insåg just att allt jag har lärt mej är att hantera det utåt. Jag kan sitta i ett klassrum och ingen skulle nog märka vad som faktiskt hände med mej, men inuti mej skriks det av andnöd och paniken dansar.
Frågan är egentligen vad jag mår bäst av? Mår jag bättre när alla tkr att jag är normal eller mår jag sämre när jag måste kväva allt som vill ut?
Jag bara mår så bra!
Idag fortsätter jag att må bra att inte tänka på det som är jobbigt.
Jag tänker på att jullovet snart är här och att jag då kommer ha tid att plugga ikapp allt som jag ligger efter i.
Jag tänker på att biljetterna till Bali snart är bokade och att jag i februari ska spendera hela två veckor på Bali och bara ta det lugnt och ladda batterierna.
Jag tänker på att jag idag inte tänker bekymra mej om allt meningslöst utan bara tänker vara hemma hos Matilda dricka te och titta på Harry Potter för att det håller mej lugn och för att jag inte känt mej så här ångestfri på VÄLDIGT länge.
Stunder som dessa <3
Jag har ju mina bra dagar! Eller kanske ska man säga mina bra stunder! För hela dagar blir det tyvärr sällan men just nu till exempel kan jag inte känna att något är särskilt jobbigt.
Jag är glad, jag är med vänner jag tycker om och som jag trivs med. Vi *Pratar massa strunt vi äter bara sånt som e gott och tittar på mysiga härliga filmer.
Jag ser inte de mörja utan bara ljusa de glada och allt jag har att se fram emot.
Livet består inte av hinder just nu utan av ljuspunkter och hur de ser ut emellan de ljuspunkterna spelar inte sån stor roll för mej just nu för så länge något lyser så känns allt lite meningsfullt.
Lyssna på din kropp!
..jag skulle inte ha struntat i det.
Fyra dagar senare, en fredag morgon sitter jag på tunnelbanan på väg till skolan och jag känner det där trycket över bröstet. Det spänner och jag får inte ner luften ända ner i lungorna och den här gången kommer paniken snabbare.. "Jag sitter ju bland massa folk! Shit jag kan ju inte börja hyperventilera här! Dem kommer ju tycka att jag e fett konstig"! Jag försöker hålla mej lugn men mina ögon tåras och ångest klumpen i bröstkorgen bara fortsätter att växa..
Jag kommer fram till Gullmasplan springer till tvärbaneperrongen och försöker hitta någon från skolan som jag känner men hittar ingen..
Jag vet inte vad jag ska ta mej till. Jag vill lägga mej ner på perrongen och gråta och skrika jag vill ut ur min egen kropp för att slippa känna så här jag vill inte riktigt vara med längre!
Jag ringer Mimmi och hon säger att hon e på väg jag hinner lugna ner mej lite och vill inte komma försent till skolan så jag kliver på tvärbanan. Det är lite för trångt och jag känner på en gång hur benen börjar skaka. Det här kommer inte att gå inser jag och jag blir tvungen att kliva av vid Mårtensdal för att luta mej mot en stenmur där jag börjar gråta, hyperventilera och stickningarna i ansiktet och händerna komemr tillbaka. Det är lite suddigt här i minnesväg men Sofia Lisa och Mimmi kommer dit ungeför samtidigt och jag lugnar ner mej ganska snabbt.
Efteråt är jag skärrad jag ligger i vilorummet på skolan och försöker sortera upp tankarna:
"Det hände igen alltså va de inte bara en engångsgrej" "Kommer det hända ofta?" "Vad är det för någonting egentligen?" "Är det så här panikångest ser ut?" "Vad gör man åt de?" "Jag vill inte ha panikångest?" "Jag kan inte ha panikångest för jag mår inte dåligt" "Jag kan inte ha panikångest för jag är inte svag"
Tankarna går runt runt och jag får ingen ordning på dem..
Jag inser att har de hänt två gånger så kommer det hända igen och att jag nog inte på egen hand kommer att kunna hantera det eller få det att sluta. Så jag ringer sjukvårdsupplysningen för att se vad dem har att säga om dem vet var jag ska vända mej.
Dem säger åt mej att ringa den öppna psykiatrimottagningen och när jag hör de namnet så dör jag lite! Psykiatrin! Men det är för människor som är psykiskt sjuka eller som vill ta livet av sig eller som mördat sina försäldrar! (Ok de va inte riktigt så jag såg på det men det var de första som dök upp i mitt huvud.)
Jag sitter en stund på skoltoaletten sedan ringer jag dem slussar på runt mej och sen säger dem att jag ringt till fel att jag inte tillhör Farsta, Skarpnäck utan globen och sen lägger dem på.
Jag får ett nytt nummer och ringer till globen där dem nästan skäller på mej för att jag ringer dit, eftersom att all kontakt med dem ska gå genom min husläkare..
Jag får alltså ringa vårdcentralen och efter 20 minuters telefonkö för att komma fram dit har jag faktiskt börjat gråta för att jag känner mej så hjälplös..
Sköterskan jag pratar med är iaf väldigt hjälpsam och snäll och ger mej en tid på måndag så att jag får träffa läkaren så fort som möjligt hon säger att hon tror att det är ångest och att det absolut inte är något farligt men att hon förstår att det är obehagligt och att det är vanligt i min ålder med alla krav som ställs idag.
Resten av den dagen kände jag mej fullkomligt likgiltig vilket är en FRUKTANSVÄRD känsla!
Heller ledsen än likgiltig.
Det är då jag inte står ut med att vara i min kropp för att jag inte vet vad jag ska göra med den jag vill inte ligga still men jag vill heller inte röra på mej. Jag vill inte skratta jag vill inte gråta jag vill bara UT, ut ur min egen kropp..
Panikångest
Den här bloggen är nu död så jag kommer använda den som min dagboken. Jag förväntar mej inte att särskilt många ska hitta hit och inte heller att nån ska läsa det här så jag tänker nu använda den som min ångest dagbok för jag tror att jag behöver skriva av mej lite.
Den här hösten har på så många sätt vait helt fantastisk men mitt i all skolstress all jobbhysteri elevkårs ansvar och ja allt annat som hör tonåren till..
Det har gett mej panikångest nåt som tydligen är jätte vanligt men som man tror att det bara är "psykiskt instabila" som drabbas av.
Om de nu mot all förmodan e någon som läser de här så kommer jag säkert låta rätt hur ska jag säga lite elak ibland men det är inte illa menat mot någon utan bara mina tankar som kommer ut så ingen får ta åt sig personligt av det.
Jag vaknade en morgon lite ovanligt tidigt typ vid fem. Jag hade överdrivet lång tid på mej så jag gjorde morgonkaffe tittade på mysteriet på greveholm åt frukost tog morgon cigg och pluggade lite jag satt och funderade över vad som behövde göras under dagen och insåg att det var en HEL DEL!
När jag gjort mej iordning och skulle iväg känner jag bara hur det spänner över bröstet på mej. Det känns inte som att jag får ner någon luft i mina lungor det känns som om jag ligger i iskallt vatten ni vet och allt man kan göra är typ att andas ut.
Jag ringer min fina vän Sofia för att jag tyckte de va väldigt obehagligt, jag är fortfarande lugn men börjar tycka att det är mer och mer obehagligt. Vi kommer överens om att jag ska ringa sjukvårdsupplysningen och sen ringa upp henne igen. Jag hinner inte så långt för när vi lagt på kommer paniken! Jag börjar gråta helt okontrollerat och ringer upp henne igen. Hon kan så klart inte göra något men som tur är kommer min pappa upp och vid de laget har jag börjat skrika.
Jag skriker och gråter och kan bara inte sluta jag vet inte vrf jag betér mej så här men jag vet inte hur jag ska sluta.. Det sticker i ansiktet, i händerna och i fötterna.
Pappa ringer sjukvårdsupplysningen som försöker prata med mej men när det inte går nå bra skickar dem en ambulans. När ambulans personalen kommer 20minuter senare har jag lugnat ner mej. De pratar dock med mej som om jag vore dum i huvudet men säger bara att det var en panik attack att det inte var något farligt och att det är väldigt vanligt. Sen åker dem...
Det var min första panikångest attack och det var en otroligt obehaglig upplevelse.. Men eftersom ambulanspersonalen var så nonchalant var jag det med. Jag vill inte vaa tjejen som hispar upp mej över saker i onödan.. Jag vill heller inte vara tjejen som har panikångest. "För det är det bara svaga människor som har, människor som mår dåligt" Och jag mår inte dåligt! Jag mår bra! Jag lever ett bra liv! Det livet jag vill leva! Och då får man inte panikångest så jag struntade i det...
Lättar på hjärtat
Det ha rganska länge funnits två små stenar på mitt hjärta och idag har jag lättat på den ena, jag har pratat, berättat och förklarat. Fått någon att inse något och de gick bra.
Men jag har en sten kvar och den här stenen e större och de e för att det e jag som gjort fel, jag och ingen annan. Jag har svikit och är nu rädd för att få de förklarat för mej..
Hur berättar man nånting sånt?
Utelåst!
Igår var jag fan med om en traumatisk upplevelse!
Jag skulle på bio med Natalie så pappa och jag gick ner till centrumet så jag skulle få pengar, sen åker jag in till stan, går på bio och när jag ska gå hem sen inser jag att jag inte har någon nyckel på mej och att min pappa inte är hemma alltså att jag inte kommer in i lägenheten...
Jag får typ panik och försöker få tag i massa vänner men ingen e hemma, så jag ringer min pappa som så klart blir sur på mej och då blir jag irriterad och börjar skrika på honom.
Får till slut tag på Lindie hjärtat som är hemma och som jag får komma till, vid de laget är jag dock ganska panikslagen och sitter och gråter och då kommer de självklart fram nån kille som ska hjälpa mej och trösta mej och som säger att jag får sova hos honom.
Jag blir i allmänhet mest rädd och gr typ allt för att bli av med honom men han insisterar på att han ska följa med mej utt till Liding så att inget händer mej. Jag lyckas som tur e att skaka av mej honom på Gullmarsplan...
Men ja usch de tänker jag inte göra om!
Men nu kommer Sofia strax så ska nog möta henne :)
Deffen avslutad
Deffandet är avslutat, jag har uppnåt målen jag ville och kände därför att det var läge att gå upp i kost :)
Jag äter nu alltså smr på mackan igen och det är gudomligt gott! :D
Jag tror inte jag har så mkt mer att säga en att det är fredag kväll och jag ska nu ställa mej och diska ;)
Pössssssss
Hälften hälften lixom
Ja de har blivit dåligt med bloggande just nu men ja halva tiden av mitt deffande har gått och ja alltså e halva tiden kvar.
Jag har då så gott som hållit mej borta från allt utom i lördags då jag chockade kroppen med en bit kladdkaka för att jag hört att det ska vara en bra grej att göra de ibland för att kroppen annars vänjer sig vid att man inte får i sig nå fett och då går på sparlåga hela tiden och förbränner då alltså inge fett heller. Om man då chockar kroppen börjar den helt enkelt förbränna igen :)
För övrigt ger deffandet resultat! Jag har lagt på mej två och ett halvt kilo i muskler och jag har nu 22 procent kroppsfett och 34,5 procent muskler. Jag ska nog se om jag kan komma ner strax under 20 men sen e jag nog nöjd. Jag vill jue inte se för biffig ut ;)
Nej måste sova nu alltså :) kram på er<3
Tre förorter till fots
Ja Idag orkade jag inte släpa mej till gymmet det tar lixom emot ibland och dessutom ska jag jue gymma imorgon så jag bestämde mej för att ta en powerwalk ist, det behöver jag dessutom för att lära mej när områdena lite bättre.
Bestämde mej för att åtminstone 5km skulle jag gå och jag lyckades gå hela 6,5 km faktiskt :)
Jag hann passera Högdalen, Älvsjö och Hagsätra på en timme ;)
Sen kom jag hem strechade ur ordentligt och sen åt jag! Jag tror att min kropp inte är van vid att inte få i sig fett och då inte blir mätt på samma sätt som jag blivit förut, vilket innebär att jag e hungrig väldigt mkt väldigt ofta, de e tur då att jag ska äta var tredje timme då iaf :)
Nu har jag tittat på solsidan och klockan nio blir de män som hatar kvinnor på ettan vilket jag måste se, till de blir de lite te och fryst banan som min mamma tipsade om vi får se om de e gott lr inte.
Ha en mysig söndagkväll på er :) <3
Mello+Eric Saade=sant ;)
Ja som övertexten avslöjar har jag kollt melodifestivalen och för en gång skull gick de som jag ville! :D
Eric Saade vann! :D
Jag hoppades på antingen honom eller Danny och så blev de jue! ;)
Tittade på mello tillsammans med familjen kaos som varit i Stockholm idag och dem fuskarna har varit på genrepet till melodifestivalen! :( Men men jag fick jue titta på den riktiga festivalen med dem på tv:n så jag får väl vara nöjd ändå ;)
Men annars har sötsuget varit på topp heeela jävla dagen! Jag har då försökt äta sånt jag får äta, så de har blivit en del kesella och en del te och bröd.
Men jag har hållit mej borta från de som ska hållas borta ifrån :)
Så nu ska jag sova :)
Tjejmys med frukt :)
Hann inte riktigt blogga igår så gör ett inlägg om igår nu ist :)
Igår hade vi typ den roligaste teater lektionen ever, Patrik berättade lite om hur de e att söka in på teater högskola och vad de e för prover ungefär och hur de går till o.s.v och sen börjar han berätta om folk som han minns har sökt in och de va så sjukt kul att jag trödde jag skulle kissa på mej av skratt xD Jaja efter det pratade vi med Tiina och kom fram till att vi inte behövde gå till gympan om vi hade koll på vad man skulle göra för då kunde man jobba hemmifrån, mitt arbete e sjukt rörigt men ska i veckan försöka få lite struktur i det.
Men jag fick då gå alltså några timmar tidigare och hann då till gymmet innan ALLA andra gjorde de, trampade en mil de sista jag gjorde och kröp typ sen ut till duschen för jag va lite matt i benen (A)
Åkte hem och åt mat och åkte sen hem till söta Matilda för vi skulle ha tjejkväll och vi kom helt överens om att köra nyttigt, så vi gjorde gurk och morotsstavar som vi dippade och sen köppte vi naturella nötter, anannas och vindruvor och de va jätte gott så jag har fortfarande hållit alla mina mål och dessutom varit donken fri en vecka! :D Wihoo för mej lixom!
