Dagen började med samma ångest som gårdagen slutade med. Ångest svart som natten och tung som bly.
Jag trodde jag skulle förlora min soulmate, men soulmates förlorar man inte dem pratar man med och eftersom man e soulmates så förstår man varandra.
Min morfar har fått en hjärtinfarkt. Men han lever och han är vaken.
I goda vänners sällskap och skratt tills tårarna rinner så lättar ångesten. Det mörka blir ljust och det tunga blir lätt och jag inser att även om jag inte känner att jag har en anledning till att fortsätta andas så måste jag ju göra det för deras skull för jag kan inte tvinga på dem smärta bara för att jag inte orkar mer..
Därför måste jag faktiskt kämpa vidare. Om inte för mig själv så för dem jag älskar och som ställt upp för mig och som älskar mig.