Jag har mått BRA den två senaste veckorna!
Det är helt fantastiskt!
Men jag är lite förvirrad..
Asså det här med känslor..
Jag förstår verkligen inte folk som använder uttrycket "det är bara en känsla och känslor kan man kontrollera".
HUR I HELVETE DÅ?!!!!
Självklart kan man kontrollera aktionen orsakad av känslan men kan man verkligen kontrollera själva känslan? :O man kan väl inte kontrollera eller bestämma vad man känner? Eller jag har aldrig lyckats höra det iaf eller beror det på att jag är känslomässigt störd eller någonting? :O

Jag har en nattklubb i mitt huvud 24 timmar om dygnet.
Den här nattklubben gör det svårt att tänka.
Det är som fylla fast utan att vara full.
När jag blundar ser jag allt jag måste göra, allt jag borde göra, allt jag vill göra, allt jag inte vill göra men som jag måste göra för att kunna göra det jag vill göra.
Jag ser allt som gör mig glad och allt som gör mig ledsen samtidigt.
Det som får mig att vilja leva och allt det som får mig att önska att jag ibland slapp.
Allt detta finns på nattklubben.
När jag har vänner på nattklubben går det ganska bra då kan jag ibland koncentrera mig på saker som kräver lite koncentration men när jag blir ensam är det svårt att inte få panik.
Man känner sig aldrig så ensam som man gör när man är ensam bland människor som redan känner varandra men som inte är ett dugg intresserade av att lära känna mig.
Och när jag blir ensam står jag där ensam på en nattklubb. Full fast ändå inte full, ensam.. Ensammast i hela världen..

Jag ligger i Fosterställning gråtandes i min säng och önskar att någon bara hade kunnat knuffa mig framför ett tunnelbanetåg idag så jag inte hade behövt ligga här och känna så här.

Dagen började med samma ångest som gårdagen slutade med. Ångest svart som natten och tung som bly.
Jag trodde jag skulle förlora min soulmate, men soulmates förlorar man inte dem pratar man med och eftersom man e soulmates så förstår man varandra.
Min morfar har fått en hjärtinfarkt. Men han lever och han är vaken.
I goda vänners sällskap och skratt tills tårarna rinner så lättar ångesten. Det mörka blir ljust och det tunga blir lätt och jag inser att även om jag inte känner att jag har en anledning till att fortsätta andas så måste jag ju göra det för deras skull för jag kan inte tvinga på dem smärta bara för att jag inte orkar mer..
Därför måste jag faktiskt kämpa vidare. Om inte för mig själv så för dem jag älskar och som ställt upp för mig och som älskar mig.

Jag kanske kan vinna över panikattacker men inte över ångesten..
Ångesten är för stark och för stor och jag för liten och svag. Det känns som att den tar över mig den är snart inte bara en del av mig snart är den allt jag är. Tanken skrämmer mig.
Jag vill inte vara ångest, jag vill inte tvivla på om jag verkligen vill leva!
Jag vill vilja leva!
Jag vill må bra!
Än så länge finns det ljusa stunder och dem ljusa stunderna är riktigt ljusa men dem stunderna som är lite mörkare har också blivit allt mörkare och jag vet inte längre hur jag ska hantera dem stunderna. Hur jag ska tackla det mörka..
Jag vill inte vara med åh leka mer! Jag vill inte!

Jag panikar! Jag sitter mitt i klassrummet bland alla mina klasskamrater och panikar.. Mitt hjärta slår så hårt att jag kan känna det i bröstkorgen och det är tungt att andas men jag kämpar för att hålla andningen jämn. Jag skakar jag mår illa och jag vill bara gråta och skrika men jag gör inte det jag bara sitter här och känner paniken men jag låter den inte synas inte märkas. Är det det här som är att kontrollera panikattacker? Isf vill kg inte vara med längre

Jag fick en ångest fri jul med hel släkten på alla sidor!
Visar därför upp en bild på mej och de tre små ljuva <3

Jag tror det största problemet med min panikångest är att jag inte riktigt accepterar att jag har den. Asså jag vet ju att jag har den och att den tar upp en ganska stor del av mej just nu. Men det är inte riktigt samma sak som att acceptera den.
Jag jämför det med när jag gick en kurs i avtalsrätt. Min kropp har gett ett anbud och om jag då accepterar det anbudet har vi ingått ett avtal och då kommer jag inte undan! Men om jag fortsätter att ge nya anbud som att låsa in mej på skoltoaletterna eller bada en timme varje kväll för att inte accepta så har inget avtal ingåtts!
Jag vet att det låter krångligt men på nåt sätt är det så här jag tänker..
Jag vet dock att om jag faktiskt acceptar anbuden kommer så småningom avtalet att gå ut.
Jag har bara inte kommit på hur jag ska göra det än..

Kära ångest idag tänker jag brottas med dej! Och jag tänker INTE låta dej vinna.
Det var fest här igår. Det är alltid lite konstigt dagen efter man haft fest för lägenheten känns inte riktigt som hemma. Den känns lite främmande på nå sätt. Vet inte om de beror på alla främmande människor som varit här.,
Kvällen slutade inte så bra. Stockholms hem ringde på dörren och sa att jag skulle stänga av musiken och säga åt mina gäster att gå hem för mina grannar ville sova.
Jag gjorde som dem sa på en gång men gick total panik ju! Tur att det fanns några eldsjälar som ville stanna med mej och förhindra den panikattack som var på gång.
Sen blev jag lite ledsen eftersom jag skrivit lappar till mina grannar och sagt att dem fick komma och klaga om det blev för mkt... Men det var de ju ingen som gjorde.
Ja de blev lite mkt kaos igår så blir nog inga hemmafester på ett tag..
I och med detta kaos så är ångest nivån ganska hög idag men idag tänker jag bara inte låta den vinna! Idag tänker jag fan brottas lite!
Så kära ångest låt första ronden börja

Sitter på skoltoaletten med ångest klumpen i bröstkorgen.
Den dyker alltid upp när man minst anar det. När man Lixom tror att man har en bra dag. Jag panikar inte jag bara känner ångesten ta över bröstkorgen och sen sprida sig ner till magen.
Min största rädsla när ångesten kommer krypande är inte själva ångestattacken utan hur jag betér mej när det slår till. Att jag betér mej konstigt och att folk då ska tycka att jag är konstig eller rentav jobbig. Det jag är absolut mest rädd för är att någon nån gång ska säga: "nej vi kan inte ta med My för hon kommer bara att få en ångestattack."
Jag trodde att jag lärt mej hantera det men jag insåg just att allt jag har lärt mej är att hantera det utåt. Jag kan sitta i ett klassrum och ingen skulle nog märka vad som faktiskt hände med mej, men inuti mej skriks det av andnöd och paniken dansar.
Frågan är egentligen vad jag mår bäst av? Mår jag bättre när alla tkr att jag är normal eller mår jag sämre när jag måste kväva allt som vill ut?

Idag fortsätter jag att må bra att inte tänka på det som är jobbigt.
Jag tänker på att jullovet snart är här och att jag då kommer ha tid att plugga ikapp allt som jag ligger efter i.
Jag tänker på att biljetterna till Bali snart är bokade och att jag i februari ska spendera hela två veckor på Bali och bara ta det lugnt och ladda batterierna.
Jag tänker på att jag idag inte tänker bekymra mej om allt meningslöst utan bara tänker vara hemma hos Matilda dricka te och titta på Harry Potter för att det håller mej lugn och för att jag inte känt mej så här ångestfri på VÄLDIGT länge.