Panikångest
Den här bloggen är nu död så jag kommer använda den som min dagboken. Jag förväntar mej inte att särskilt många ska hitta hit och inte heller att nån ska läsa det här så jag tänker nu använda den som min ångest dagbok för jag tror att jag behöver skriva av mej lite.
Den här hösten har på så många sätt vait helt fantastisk men mitt i all skolstress all jobbhysteri elevkårs ansvar och ja allt annat som hör tonåren till..
Det har gett mej panikångest nåt som tydligen är jätte vanligt men som man tror att det bara är "psykiskt instabila" som drabbas av.
Om de nu mot all förmodan e någon som läser de här så kommer jag säkert låta rätt hur ska jag säga lite elak ibland men det är inte illa menat mot någon utan bara mina tankar som kommer ut så ingen får ta åt sig personligt av det.
Jag vaknade en morgon lite ovanligt tidigt typ vid fem. Jag hade överdrivet lång tid på mej så jag gjorde morgonkaffe tittade på mysteriet på greveholm åt frukost tog morgon cigg och pluggade lite jag satt och funderade över vad som behövde göras under dagen och insåg att det var en HEL DEL!
När jag gjort mej iordning och skulle iväg känner jag bara hur det spänner över bröstet på mej. Det känns inte som att jag får ner någon luft i mina lungor det känns som om jag ligger i iskallt vatten ni vet och allt man kan göra är typ att andas ut.
Jag ringer min fina vän Sofia för att jag tyckte de va väldigt obehagligt, jag är fortfarande lugn men börjar tycka att det är mer och mer obehagligt. Vi kommer överens om att jag ska ringa sjukvårdsupplysningen och sen ringa upp henne igen. Jag hinner inte så långt för när vi lagt på kommer paniken! Jag börjar gråta helt okontrollerat och ringer upp henne igen. Hon kan så klart inte göra något men som tur är kommer min pappa upp och vid de laget har jag börjat skrika.
Jag skriker och gråter och kan bara inte sluta jag vet inte vrf jag betér mej så här men jag vet inte hur jag ska sluta.. Det sticker i ansiktet, i händerna och i fötterna.
Pappa ringer sjukvårdsupplysningen som försöker prata med mej men när det inte går nå bra skickar dem en ambulans. När ambulans personalen kommer 20minuter senare har jag lugnat ner mej. De pratar dock med mej som om jag vore dum i huvudet men säger bara att det var en panik attack att det inte var något farligt och att det är väldigt vanligt. Sen åker dem...
Det var min första panikångest attack och det var en otroligt obehaglig upplevelse.. Men eftersom ambulanspersonalen var så nonchalant var jag det med. Jag vill inte vaa tjejen som hispar upp mej över saker i onödan.. Jag vill heller inte vara tjejen som har panikångest. "För det är det bara svaga människor som har, människor som mår dåligt" Och jag mår inte dåligt! Jag mår bra! Jag lever ett bra liv! Det livet jag vill leva! Och då får man inte panikångest så jag struntade i det...
Kommentarer
Trackback
