Lyssna på din kropp!
..jag skulle inte ha struntat i det.
Fyra dagar senare, en fredag morgon sitter jag på tunnelbanan på väg till skolan och jag känner det där trycket över bröstet. Det spänner och jag får inte ner luften ända ner i lungorna och den här gången kommer paniken snabbare.. "Jag sitter ju bland massa folk! Shit jag kan ju inte börja hyperventilera här! Dem kommer ju tycka att jag e fett konstig"! Jag försöker hålla mej lugn men mina ögon tåras och ångest klumpen i bröstkorgen bara fortsätter att växa..
Jag kommer fram till Gullmasplan springer till tvärbaneperrongen och försöker hitta någon från skolan som jag känner men hittar ingen..
Jag vet inte vad jag ska ta mej till. Jag vill lägga mej ner på perrongen och gråta och skrika jag vill ut ur min egen kropp för att slippa känna så här jag vill inte riktigt vara med längre!
Jag ringer Mimmi och hon säger att hon e på väg jag hinner lugna ner mej lite och vill inte komma försent till skolan så jag kliver på tvärbanan. Det är lite för trångt och jag känner på en gång hur benen börjar skaka. Det här kommer inte att gå inser jag och jag blir tvungen att kliva av vid Mårtensdal för att luta mej mot en stenmur där jag börjar gråta, hyperventilera och stickningarna i ansiktet och händerna komemr tillbaka. Det är lite suddigt här i minnesväg men Sofia Lisa och Mimmi kommer dit ungeför samtidigt och jag lugnar ner mej ganska snabbt.
Efteråt är jag skärrad jag ligger i vilorummet på skolan och försöker sortera upp tankarna:
"Det hände igen alltså va de inte bara en engångsgrej" "Kommer det hända ofta?" "Vad är det för någonting egentligen?" "Är det så här panikångest ser ut?" "Vad gör man åt de?" "Jag vill inte ha panikångest?" "Jag kan inte ha panikångest för jag mår inte dåligt" "Jag kan inte ha panikångest för jag är inte svag"
Tankarna går runt runt och jag får ingen ordning på dem..
Jag inser att har de hänt två gånger så kommer det hända igen och att jag nog inte på egen hand kommer att kunna hantera det eller få det att sluta. Så jag ringer sjukvårdsupplysningen för att se vad dem har att säga om dem vet var jag ska vända mej.
Dem säger åt mej att ringa den öppna psykiatrimottagningen och när jag hör de namnet så dör jag lite! Psykiatrin! Men det är för människor som är psykiskt sjuka eller som vill ta livet av sig eller som mördat sina försäldrar! (Ok de va inte riktigt så jag såg på det men det var de första som dök upp i mitt huvud.)
Jag sitter en stund på skoltoaletten sedan ringer jag dem slussar på runt mej och sen säger dem att jag ringt till fel att jag inte tillhör Farsta, Skarpnäck utan globen och sen lägger dem på.
Jag får ett nytt nummer och ringer till globen där dem nästan skäller på mej för att jag ringer dit, eftersom att all kontakt med dem ska gå genom min husläkare..
Jag får alltså ringa vårdcentralen och efter 20 minuters telefonkö för att komma fram dit har jag faktiskt börjat gråta för att jag känner mej så hjälplös..
Sköterskan jag pratar med är iaf väldigt hjälpsam och snäll och ger mej en tid på måndag så att jag får träffa läkaren så fort som möjligt hon säger att hon tror att det är ångest och att det absolut inte är något farligt men att hon förstår att det är obehagligt och att det är vanligt i min ålder med alla krav som ställs idag.
Resten av den dagen kände jag mej fullkomligt likgiltig vilket är en FRUKTANSVÄRD känsla!
Heller ledsen än likgiltig.
Det är då jag inte står ut med att vara i min kropp för att jag inte vet vad jag ska göra med den jag vill inte ligga still men jag vill heller inte röra på mej. Jag vill inte skratta jag vill inte gråta jag vill bara UT, ut ur min egen kropp..
Kommentarer
Trackback
