Sitter på skoltoaletten med ångest klumpen i bröstkorgen.
Den dyker alltid upp när man minst anar det. När man Lixom tror att man har en bra dag. Jag panikar inte jag bara känner ångesten ta över bröstkorgen och sen sprida sig ner till magen.
Min största rädsla när ångesten kommer krypande är inte själva ångestattacken utan hur jag betér mej när det slår till. Att jag betér mej konstigt och att folk då ska tycka att jag är konstig eller rentav jobbig. Det jag är absolut mest rädd för är att någon nån gång ska säga: "nej vi kan inte ta med My för hon kommer bara att få en ångestattack."
Jag trodde att jag lärt mej hantera det men jag insåg just att allt jag har lärt mej är att hantera det utåt. Jag kan sitta i ett klassrum och ingen skulle nog märka vad som faktiskt hände med mej, men inuti mej skriks det av andnöd och paniken dansar.
Frågan är egentligen vad jag mår bäst av? Mår jag bättre när alla tkr att jag är normal eller mår jag sämre när jag måste kväva allt som vill ut?