Jag tror det största problemet med min panikångest är att jag inte riktigt accepterar att jag har den. Asså jag vet ju att jag har den och att den tar upp en ganska stor del av mej just nu. Men det är inte riktigt samma sak som att acceptera den.
Jag jämför det med när jag gick en kurs i avtalsrätt. Min kropp har gett ett anbud och om jag då accepterar det anbudet har vi ingått ett avtal och då kommer jag inte undan! Men om jag fortsätter att ge nya anbud som att låsa in mej på skoltoaletterna eller bada en timme varje kväll för att inte accepta så har inget avtal ingåtts!
Jag vet att det låter krångligt men på nåt sätt är det så här jag tänker..
Jag vet dock att om jag faktiskt acceptar anbuden kommer så småningom avtalet att gå ut.
Jag har bara inte kommit på hur jag ska göra det än..